Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar

Min diktsamling

Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar
kom ut på förlaget Ord och visor 2001.

Boken är slutsåld.

Recensioner:
”Mörtlunds dikter är fulla av hjortronmyr, älv, snö, ortnamn och ord på tornedalsfinska. Hon lämnar åt dessa miljöer att ladda sig själva: ”Och i Akajoki, i Akajoki strömmade vattnet fritt”. Det är en teknik som också fungerar på det språkliga planet med inbrytningar på tornedalsfinska, obegripliga för de flesta läsare men ändå sjungande och meningsskapande.”
Kate Lorentson, Bonniers Litterära Magasin

”Allt är enkelt och vackert beskrivet på ett okomplicerat språk. Mona Mörtlund målar med lätt hand vackra akvareller från älven, myren, skogen. Det här är början till en lyrisk beskrivning av ett liv med Tornedalen som fixpunkt.”
Kerstin Hillström, Norrländska Socialdemokraten

”Språket är enkelt, konkret och alltigenom begripligt. Tonen är i förstone vardaglig och odramatisk, men lyssnar man till efterklangen har den både hetta och kyla. Detta gör att mycket blir sagt med få ord.”
Annika Burholm, Västerbottens Folkblad

”Som läsare gläds man åt att en lovande ny uppföljare av den finlandssvenska modernistiska traditionen presenteras. Finskans melodiska kraftfullhet ger språket förnyande och färgstarka impulser. Författarinnans stil är nära besläktad med Rabbe Enckells detaljslipade naturbilder påminnande om japanska tuschmålningar. Samtidigt är den förankrad i den finska folktraditionens bygdeskildringar med ordknapp och enkel versform. Här finns djupa källsprång ner till ålderdomliga tecken och minimalistiskt utformade vardagsbilder från en svunnen tid. En stark debut av en författarinna som man gärna vill följa och se utvecklas.”
Anne Asplund, Bibliotekstjänst

”I hennes debut som lyriker är det till slut de små korta stroferna som vågar lämna läsaren utan svar som tilltalar mig mest. Till exempel den första diktens första strof, som också är bokens titel: Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar”. Det är en enkel men mäktig strof som sätter min fantasi i rörelse.
Lars Hedström, Norrbottens-Kuriren

”Naturlyriken är central i diktsamlingen, men undviker det sökta romantiska. Svanar och svalor besöker raderna, men känns aldrig besvärande eller tvingade dit mot sin vilja. Naturen, fåglarna och människorna tycks utgöra en enda storhet i Mörtlunds landskap, och i detta landskap korsar tidsaxlarna varandra. Berättarjaget är ömsom barn, ömsom vuxet, finner uråldriga ristningar och citerar ett brev från mormor. Mänskotiden sätts i förhållande till naturens årstidscykler. Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar andas en stillsam styrka och ett självklart mod.”
Viktoria Hårdstedt, Semafor

”Mörtlund on lähteny todella hienosti liikkeelle. Ruotsinkielisissä runoissaan hän käyttää kalevalamittaa niin taitavasti, ette suomenkielinen lukija unohtaa lukevansa vieraskielistä tekstiä.”
”Mörtlund har verkligen kommit igång fint. I de svenskspråkiga dikterna använder hon kalevalamått så skickligt att en finskspråkig läsare glömmer att hon läser texter på ett främmande språk”
Irene Piippola, Lapillinen

I en recension av antologin Nio (om norrbottniska poeter) där flera av mina dikter ur Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar ingår skriver Kristian Lundberg så här i Helsingborgs Dagblad:
”Mona Mörtlund, som är en ny bekantskap för mig, skriver elegant och intensivt: Mina fingrar/följer ristningarna/De fint förgrenade/Vi har funnits/Det är sant
Hade den här dikten kunnat skrivas i Stockholm, Malmö, Helsingborg? Säkert så, men genom att vi känner tillkomstorten vibrerar dikten också djupare. På ett plan är texten bunden till sin upphovsman, och paradoxalt nog, så är det först då den också blir öppen för en läsare bortom provinsen.”
Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad