Mona Mörtlund

PRESSRÖSTER OCH ANDRA RÖSTER
Här kan du läsa utdrag ur recensioner av mina verk. Jag har ibland valt att ta med ett ganska långt utdrag för att man ska få en bild av vad verket handlar om.

2022 

DIKTSAMLING, Vid fjärden

”Vi är många som känner igen oss i dessa dikter, vi som härstammar från bondlandet och som idag vandrar omkring i städerna och tänker på vår barndoms gröna ängar. Mörtlund minns sina hemtrakter i Kangos. Den som visade hjortronställena och lärde ut hur man slår med lie, har lämnat det jordiska:

Nu kan du sitta i båten och fiska nånstans,

vänta på att harren ska nappa

Så vill jag tänka på dig

Så vill jag minnas dig

Mörtlund talar i sina dikter stillsamt och vardagsnära om hur kärleken till en annan människa är nödvändig för att man själv skall bli hel och kunna utvecklas. Så här står det i en av samlingens många och älskansvärda dikter:

Sent omsider insikten

Det är för att du finns

och säger mitt namn

som också jag finns

Om och om igen

skapar vi varandra

Sven Nyberg, Norrbottens-Kuriren

”Fem mödosamma trappor upp hos Kulturens hus presenterade Mona Mörtlund sin senaste diktsamling Vid fjärden (Black Island Books) under lördagseftermiddagen. Noga utmejslade strofer gör mödan värd.”

”Värmen dröjer sig kvar/Ännu ljumma stråk i fjärden” kunde vara en beskrivning av landskapet och vattnet i sol utanför lokalens fönster. Naturens växlingar har en rytm, likt ett versmått. Årstiden tajmar med det återkommande temat förgänglighet, att uppnå en ålder då man måste ta adjö av älskade människor och företeelser.

Ser ut över vattnet, ut över fjärden/Ser vägarna jag gick, människorna jag mötte, platser jag besökte”.

Artikelförfattaren kommer att tänka på några strofer i Tomas Tranströmers sena diktsamling Den stora gåtan: Begravningarna kommer/tätare och tätare/som vägskyltarna när man närmar sig en stad.”

Lasse Stenman, Haparandabladet

”Vid fjärden är uppdelad i tre kapitel och det är med stilla och omtänksamma penseldrag från lyrikens färgpalett som Mörtlund målar fram en diktsamling som rör sig genom höst, vinter och mot våren.
Dikterna är vackra i sin enkelhet och jag småmyser medan jag följer med diktjaget från Glasverandans doft av äpplen och höst och vidare till Snöflingornas stilla singlande mot marken.

Mörtlund diktar:

”Vi kryper ihop i snögrottorna,
kurar i mörkret,
ser ingen utgång
Men genom springorna
ser vi stjärnorna,
de upptrampade stigarna
över himlavalvet”

Det finns en drömsk ton i Mörtlunds diktande som jag gillar. Jag blir helt enkelt lugn av hennes dikter och den saknad och sorg av en närståendes bortgång som till och från bearbetas av diktjaget känns tröstrikt.
Vid fjärden är en liten, men glittrande diktsamling där dikterna förvandlas till små tavlor som tornar upp framför läsarens blick. Diktsamlingens helhet känns stabilt och själva dikthantverket likaså.”

”En poetisk pärla som ger mersmak och det enda jag kan klaga på är att diktsamlingen känns
lite för kort på sina ca femtiofem sidor. Hoppas på en riktigt massiv bok av Mörtlund i
framtiden om innehållet är lika mysigt som Vid fjärden.”

Nicko Smith, blogginlägg

Sent omsider insikten

Det är för att du finns

och säger mitt namn

som också jag finns

Om och om igen

skapar vi varandra

”Så fint! och fint för att sanningen är fin!” skriver Bernur i sin blogg om ovanstående dikt,

och han skriver också:

”De frågor dikterna reser är också väsentliga:

Broddarnas tid är här

Men om de inte hjälper

Håller vi i varandra då?

Det tål att tänkas på: tekniken i all ära, men det som räddar oss är det mänskliga stödet.”

”Sex år har gått sedan Mona Mörtlunds andra diktsamling gavs ut och många med mig som gillar hennes jordnära och okonstlade sätt att gestalta tillvaron har längtat efter den tredje. ”Morgonnatt” har livets mörker som tema. Uppbrott och sorg återkommer i de avskalade diktraderna som jag tror att alla kan känna igen sig i. Eftersom det är Mona Mörtlund som skrivit dem finns även livets mirakel med och med henne som guide ser jag även ljuset tydligare. Hon sätter enkla ord på det svåra och visar hur hon hanterar det med ett rytmiskt språk som aldrig tappar balansen mellan det krassa och det vackra. Jag känner mig kort sagt väl till mods av ”Morgonnatt” som för övrigt har ett behändigt format också.”
Karina Sundkvist, Piteå-Tidningen

”Precis som samerna delar in året i åtta årstider, så verkar Mona Mörtlund ha en semantiskt mer detaljerad bild av dygnet, än vad de grundläggande fyra indelningarna har. Titeln är således mer än en ingång i diktsamlingen, utan också ett övergripande, närmast filosofiskt ställningstagande. Diktjaget verkar säga att mörkret ska minsann inte få rå på oss; det finns ljus överallt, även i den mörkaste timman innan dagen gryr.”
”På hur litet ljus kan då en sådan ”människoblomma” klara sig? En minnesbild av vårsol på Lainioälven räcker långt, så också den metaforiska ljusskimmer som musiken kan ge, smaken av ”solsaft” i flaskorna på fönsterbänken, allt det ger näring till själarna. Och så finns där en permanent källa till ljus i mörkret; stjärnorna. I den avslutande dikten hittar diktjaget inte igen stjärnornas tidigare välkända positioner, som om förmågan att navigera i livet är försvunnen. Framtiden är outstakad, men ändå inte helt omöjlig att föreställa sig. /Men långt där framme,/nya ord att ta i handen,/nya vägar, nya gläntor/ och huden,/fastän skör och tunn nu,/ljus och ny/som morgonen/”
Maria Vedin, Norrländska Socialdemokraten

2012-2014
PJÄS, När vinterns stjärnor lyser här
”När jag ser den här föreställningen påminns jag om hur viktig konsten är för att vi rent känslomässigt ska kunna påminnas om oegentligheter i historien”, sa Anna Hedelius bl a i en lysande recension av föreställningen i SVT:s Kulturnyheterna den 5 oktober 2012.
Recensionen bearbetades också till en text för Nummer.se, där man bl a kan läsa:
”Vi möter fem personer på scenen, bland annat den teckenspråkstalande Dawn Jani Birley. Hennes teckentalande är en uttrycksfull dans med lika delar humor och smärta. Även när den övriga ensemblen använder sina respektive språk – svenska, nordsamiska, sydsamiska, meänkieli, svenska och finska – gör de det så musikaliskt och i samklang med övriga uttryck att det efteråt, i minnet, faktiskt är svårt att särskilja språken. Förutom i de stunder då vi rent konkret får känna på smärtan, som i vissa stunder är så påtaglig att det är svårt att andas. Höjden av grymhet skulle man väl kunna benämna den scen när ett nioårigt barn inte får använda sitt modersmål i skolan utan dumförklaras av läraren och resten av livet bär på en skam.
Denna skam och smärta har tystat många minoritetsfolk och även förts över till nästa generation. Men för de efterkommande tycks det också handla om sorgen över att inte känna till sitt ursprungsspråk, att inte få vara stolt, att förlora sin identitet. Allt det här tecknas väldigt fint i pjäsens drömspelsform, där folk byter roller och uppstår i nya skepnader.
Anna Hedelius, Nummer.se

”Pjäsen, som handlar om förlusten av identitet och självkänsla då vi fråntas vårt mest personliga uttryck och modersmål, formulerar en smärta som handlar om betydligt mer än om de senaste hundra årens enskilda exempel på myndighetsfullkomligheter och pedagogiskt förtryck. Alla de språk som virvlar runt varandra i uppsättningen: svenskt och internationellt teckenspråk, finska, meänkieli (minoritetsspråket som talas i delar av nordligaste Sverige), nord- och sydsamiska har under så lång tid konsekvent tvingats underställa sig vad som kallades ”det riktiga språket”.
”Vi lever ju i vad som sedan länge formats efter vad komiskt klatschigt sverigedräktsklädda Mikael Odhag och Anna Åsdell vasst leende formulerar: ”Ett land, ett folk, ett språk!”
”När vinterns stjärnor lyser här” är ett inlägg i en vid diskussion och en kraftfull påminnelse om individens rätt till unicitet.”
Pia Huss, Dagens Nyheter

”Föreställningen är som en stafett mot ett helande mål, att bejaka sin bakgrund, att nå fram till sitt eget modersmål. Det är ett starkt vittnesmål, en revolution, som skådespelarna säger i början av föreställningen. När vinterns stjärnor lyser här är definitivt politisk teater och tankarna går några årtionden tillbaka.
Det nya, roliga och berikande är hur regissören Josette Bushell Mingo och teckenspråksregissören Marianne Aro fått fram ett verk där åskådaren inte märker att replikerna och budskapet tolkas. Språken används simultant och oberoende av ditt eget modersmål befinner du dig på samma nivå som alla andra i salongen.”
Barbro Enckell-Grimm, Hufvudstadsbladet

”Vi rusar längs norrbottnisk vinterväg kantad av skog, på en resa rakt ner i den politiska avgrunden. Regissören Josette Bushell-Mingo och manusförfattarna Mona Mörtlund/Ninna Tersman borrar tillsammans med ensemblen djupt i den rasism – språkförtryck, skallmätningar och försvenskning – som tystade generationer och lämnade barn och barnbarn i ett historiskt vakuum. Utan tillgång till språk eller kultur.”
”Jag har som vuxen funderat på hur det kommer sig att jag som skolbarn i Jokkmokk, visste en hel del om andra världskriget och nazismen men var tämligen blank när det gällde språkpolitik och Sveriges internationella status som centrum för rasbiologisk forskning. ”Kortskallar och långskallar”, som skådespelaren Mikael Odhag med krypande kylighet mässar om i pjäsen.”
”Det gör fysiskt ont att sitta i publiken och jag tänker på vad regissören deklarerade i en intervju under repetitionsarbetet: Att teatern inte enbart ska roa, utan att publiken ska kunna bearbeta sorgliga erfarenheter för att sedan gå ut i livet och skratta. Den inställningen är tydlig i hennes uppsättning.
Publiken tufsas till rejält men lämnas med viss hoppfullhet.”
Johanna Hövenmark, Norrbottens-Kuriren

”Jag ser När vinterns stjärnor lyser här och gråter från den första minuten till den sista. Jag är inte riktigt säker på vad som får mina tårar att rinna. Kanske glädjen över att få bo i ett län med så många samexisterande språk. Mer troligt myndigheternas språkliga förtryck mot samer och tornedalingar som har krossat norrbottningar i generationer.”
”Sameteatern, Tornedalsteatern och Norrbottensteatern går äntligen samman för att lyfta fram en skamlig del av den svenska historien i ljuset.
Det är inte länge sedan rashygienen dominerade Sverige. Vetenskapsmän delade in människor i värdefulla långskallar och värdelösa kortskallar. Skallmätningarna utfördes av Statens rasbiologiska institut på 1920- och 1930-talen. Samer och tornedalingar var kortskallar som skulle lära sig att veta hut – och framför allt skiljas från sina språk.
Den statliga språkrepressionen mot samer och tornedalingar splittrade familjer. Äldre och yngre släktingar kunde inte längre tala med varandra, när de inte längre behärskade varandras språk. Den språkliga skammen byggdes in i människor. En skam som sedan har ärvts neråt i generationerna.
Denna mörka del av den svenska historien är väl undangömd. Den berättas sällan på historielektionerna i skolan. Kanske för att det inte var majoritetssamhället som drabbades. Säkerligen för att denna historia skulle avslöja Sverige, demokratins och jämlikhetens förlovade land, som en mycket mörkare plats.
Åsa Petersen, krönika, Norrbottens-Kuriren

”Scenbilden är enkel men genial, en videoprojektion i fonden på en öde landsväg där vi färdas i sakta mak genom ett vintrigt Norrland. Lunds stadsteater är nästintill fullsatt och det tar en stund innan jag upptäcker att en stor del av publiken talar teckenspråk. När vinterns stjärnor lyser här spelas på sju olika språk, förutom svenska och finska, meänkieli, nordsamiska, sydsamiska samt finskt och svenskt teckenspråk. Det låter krångligt men fungerar förvånansvärt väl.
”I visuella och expressiva brottsstycken rullas historien upp: förbudet att tala sitt eget språk, övergreppen och skammen. Språken avlöser varandra, vissa scener textas i fonden, men formen upplevs inte som störande eftersom den är så kongenial med innehållet.”
”…efter föreställningen hör jag en ungdom fråga en annan: ”Mätte man verkligen folks skallar i Sverige?” ”Tydligen.” Behovet av att upplysa om vår egen rasistiska historia känns plötsligt akut.”
Oline Stig, Sydsvenska Dagbladet

”Teateruppsättningen ”När vinterns stjärnor lyser här” är en samproduktion mellan Giron Sámi Teáhter, Norrbottensteatern och Tornedalsteatern som handlar om en nationalstatsideologisk skamfläck i den svenska historien. Det som bearbetas är de oläkta sår som genomdrivandet av en enhetlig svensk språkkultur lämnat efter sig, det vill säga förintelsen av andra språkliga identiteter och som i synnerhet drabbade många människor från Tornedalen. Här var det nämligen vanligt att man talade meänkieli.”
”Av stor vikt är att en av de två manusförfattarna, Mona Mörtlund, är uppvuxen i Tornedalen med meänkieli som modersmål – och det märks att hon brinner för den här frågan.”
”Det mest anmärkningsvärda i föreställningen är hur regissören Josette Bushell-Mingo arbetar med den språkliga framtoningen. På scenen integreras sju olika språk i en estetisk helhet. Svenska, finska, meänkieli, syd- och nordsamiska samt svenskt och finskt teckenspråk blandas om vartannat i konstnärligt syfte lika mycket som i ett kommunicerande. Kanske är det lite överdrivet att säga att det ger mig James Joyce vibbar. Han växlade mellan språk i sin prosa och det är någonting befriande med det, så också här. Vi kan inte förstå allt, men vi kan åtminstone försöka. Den här både vackra och sällsamma föreställningen får oss att vilja försöka.”
Ann Enström, Västerbottens-Kuriren

”När vinterns stjärnor lyser här” är en mäktig föreställning som förstår att ta vara på teaterns alla möjligheter: Det är skådespel, dans, musik, projektioner, teatermasker, historiska tidshopp och allt detta på sju olika språk samtidigt utan att det för den skull blir rörigt och svårförstått. För det är just språket som identitetsbärare föreställningen till stor de handlar om. Att då få ta del av de faktiska språken: finska, meänkieli, syd- och nordsamiska samt svenskt och finskt teckenspråk kontra kampen att trycka undan dessa till förmån för svenskan (och den svenska kulturen) gör att föreställningen träffar mitt i prick.”
”När vinterns stjärnor lyser här griper tag i mig på ett sätt som jag inte tidigare upplevt. För det är något i den kalla och nakna skildringen av hur det gick till. När vi faktiskt får se hur man mäter skallen på en av skådespelarna och jag plötsligt inser att jag själv sitter som en tyst åskådare till detta som övergreppen griper tag om mig och får mig att faktiskt må illa på ett sätt utöver den logiska tanken ”så fruktansvärt”. Det är då det blir teater som förmår förändra.
Elin Larsson, Västerbottens Folkblad

”Språken varvas med varandra och då skådespelarna talar simultant för polyfonisk effekt, blir ljuden av dessa språk för mig en skog av exotiska fågelläten, där inget läte är mer eller mindre viktigt eller framträdande.”
”Det talas i föreställningen om de fula orden. Prata lägre…annars tittar alla…de tittar. Denna sorts skam över sitt modersmål som råkar vara i minoritet har skadat generationer av människor som egentligen borde fått lära sig att vara stolta över sina traditioner och sin härkomst.
Det låter kanske som att När vinterns stjärnor lyser här är en lektion i historia, och det är den till viss del. Men det är en levande sådan som tar till sin hjälp projektioner av vinterlandskap, snö som faller på scen, dans och uttrycksfull koreografi. Förhoppningsvis föder denna pjäs många nya tankar hos sin publik.
Föreställningens musik (av Safoura Safavi) och ljud (av åke Karlsson och Mårten Eliasson) är det som känns i maggropen allra mest. Volymen är hög, elgitarrer, syntljud och väsande, pressande andetag och fågelläten skrapar i mina öron. Det känns som att leva mitt i en skräckfilm, och ger mig den känsla av obehag som pjäsen, i regi av Josette Bushell-Mingo, vill förmedla.”
Sunniva Brynnel, Bohusläningen

”Om språket och smärtan som kapslas in och lever kvar i generationer. Om allt det handlar ”När vinterns stjärnor lyser här”. Jag har stora förväntningar. De infrias. Fonden, en snöig landsväg i ständig rörelse. Enstaka möten, inga samhällen. Ett ensamt älgpass för tankarna till den statliga övervakning som pjäsen berättar om.”
”Det smärtsamma förflutna blir synligt i ett suggestivt samspel mellan teaterns alla delar. Koreograferade djur iförda halvmasker till technobeats, höghattade herrar som någonstans långt söderifrån bekämpar språk som är hotfulla mot nationsbygget. Barn som får stryk för att de läser på knagglig svenska om blåsippor och kantareller. Som får nya försvenskade namn liksom orterna längs järnvägen som fraktar naturfyndigheter från norr. Skallar som mäts, skelett som grävs upp, handsydda koltar som bränns. Döva som tvingas att tala.
Jag känner till mycket sedan tidigare men nationsbyggets förflutna är inte allmängods. Därför är det så bra att pjäsen inte bara gått på turné i Norrbotten (2012) utan också på Riksteaterturné nu i vår. För förtryck i en landsända är viktigt för hela landet att hantera. Det här är en oerhört stark pjäs som gör starka avtryck. De tysta nutidsbarnen i täckkläder som då och då träder fram i den filmade fonden skapar en närhet till historien och ställer den välgrundade frågan – hur kunde man behandla barn så illa med statens goda minne? Pjäsen bygger också en början till en förståelse för nutida sår och konflikter som fortfarande pågår.”
Malin Palmqvist, Länstidningen Östersund

”Det är just detta vi får ta del av i När vinterns stjärnor lyser här, de bortglömda och övergivnas upplevelser av förtryck, skam och smärta kring att inte få tala sitt språk och vårda sin kultur. Vi tas med på en exposé där diverse övergrepp mot våra minoriteter äger rum. En rad drömspelsliknande scener visar svenskundervisning medelst piska, ett klädbål av egensydda kolter samt namnbyten på orter. Här möter vi också rasbiologen Herman Lundborg vars forskning på bland annat samer senare inspirerade nazisterna i deras ideologi. Sverige har en mörk historia med sig i bagaget.”
Martin Johansson, Östersundsposten

2009
BOK, Mörtlunds Mona
”Det är en ömsint och varsam skildring av en barndom.”
Patrik Boström, Norrländska Socialdemokraten

”Hennes språkform är varm och rättfram i sin enkelhet, bilderna målande och jordnära. Men en underliggande ton kommer då och då upp till ytan, det är en svunnen värld som nu i vuxenperspektiv ter sig idyllisk, men som också innebar umbäranden och utanförskap.”
Anne Asplund, Bibliotekstjänst

”Mörtlunds inlevelseförmåga i barnets värld är stark, och gör att man som läsare flera gånger påminns om detaljer eller personer från sin egen barndom.”
”Sammantaget är det en välskriven och fängslande diktsamling, som för en tillbaka till barndomen i ett svunnet folkhem samtidigt som det placerar denna barndom i en mer konkret miljö.”
Joakim Holm, Tidningen Kulturen

”Vilken inlevelse, vilken värme, vilken humor! Alla som har fått provläsa Mona Mörtlunds senaste poesibok-hennes andra-blev berörda av texterna.”
”Det är inte bara en känslosam bok om den förflutna barndomstiden, den är också politisk. I Sverige glömmer man lätt att det finns minoriteter i landet som har levt med en annan identitet och har anpassat sig-på gott eller på ont. Dikterna är varken sentimentala eller anklagande. De övertygar genom sin nyktra, kortfattade beskrivning av personer och situationer. De leker med läsarnas egna oskrivna känslor och minnen.”
Susanne Gerstenberg, Miljömagasinet

”Mona Mörtlund har sedan debuten 1986 hunnit med imponerande mycket. Hon har gjort en kulturhistorisk pionjärinsats genom att skriva fem barnböcker på meänkieli, bland annat innehållande barnvisor, ramsor, sagor och gåtor från Tornedalen. Hon står också för bedriften att ha fått sin pjäs Regnblommorna är vackra i år/Vale tappaa sielun spelad på Dramaten. Det var första gången man hörde meänkieli i nationaltemplet på Nybroplan. Mona Mörtlund har dessutom producerat program för både radio och TV.”
”Mörtlunds Mona är ett gott exempel på en allåldersbok, den kan läsas av både barn och vuxna, ungefär som Barbro Lindgrens och Siv Widerbergs dikter. Läsaren möter det lilla barnets upplevelser sedda från en vuxen författares perspektiv. Jag tycker att den här boken borde finnas i varenda skola i Tornedalen och gärna på andra håll i Norrbotten och Sverige som alternativ läsebok. Dikterna är korta och enkla att förstå men handlar om tillvarons väsentligheter och kan sätta igång bra samtal om hur det kändes att leva förr och hur det känns nu.”
Sven Nyberg, Norrbottens-Kuriren

”Mona Mörtlunds dikter vill jag att alla som då och då vänder tillbaka till sitt ursprung ska få. Jag känner igen mig i hennes beskrivningar och upplevelser. Skaren som håller, mamman med migrän och rädslan, men också det förunderliga i vardagen som barnet möter. Mona Mörtlund och jag har inte språket gemensamt, men tidsbilden. Jag läser den gärna igen.”
Biblioteket i Kalix

”Vi får møte jentungen Monas oppvekst i et flerspråklig grensesamfunn på 60- og 70-tallet. Forfatteren benytter barnets synsvinkel, hun forteller historiene sine gjennom korte tekster, preget av prosaens fortellerstruktur og av poesiens konsentrerte språk. Diktene er skrevet i et enkelt, konkret og nært språk, og med en form som bærer det fortellende innholdet godt.
Diktene byr på historier om oppvekst i et lokalsamfunn der flere folkegrupper lever sammen, men der dette er et tema som sjelden snakkes om; ”En del av mine kompisar är samer/men det vet jag inte om//Vi pratar aldrig om sånt/Vi pratar om killar och frisyrer och kläder// Att jag inte heller själv är en riktig svensk/pratar vi inte heller om”.  Diktene viser fram mødre, tanter og bestmødre, venninner og søsken, pinsevenner og læstadianere, og misjonærer som bringer beretninger om Afrika og Asia til barna i Kangos.
Diktsamlinga er politisk, i den forstand at den tematiserer en oppvekst i en minoritetskultur innenfor det svenske storsamfunnet.  Lille Mona vokser opp i trygghet i minoritetskulturen, der det tornedalfinske berøres ikke bare av storsamfunnets svenske språk og kultur, men også av hele det moderne etterkrigs-samfunnet og av amerikansk kulturpåvirking. De ser amerikanske tv-serier, og hører på amerikansk musikk, som vi gjorde også på den norske sida av grensene i den samme perioden. Det er i et hele tatt mye å kjenne seg igjen i her, for de av oss som vokste opp i utkantbygder på Nordkalotten i den samme perioden.
Diktsamlinga avsluttes der læstadianske farmor snakker om denne nye, fryktelige tiden, der skjørtene er kortkorte, og; ”…förfärligt är det, säger hon,/att de inte ens kan modersmålet längre//Mamma suckar,/säger at vi bor ju andå i Sverige//Jag lyssnar förstrött,/nynnar på Soldier Blue”
Hilde Kat. Eriksen, Nordnorsk Magasin

2009
FILM, Mie halvan kotia
”Den filmen gick rakt in i hjärtat på mig”
Nils Gaup, filmregissör, i en intervju i Norrbottens-Kuriren om den internationella film- och tv-festivalen The Northern character i Murmansk i Ryssland, där Mie halvan kotia vann kortfilmsklassen.
”En ytterst sevärd film”
Heli van der Valk, frilansjournalist, i sin blogg.

”Mie näin filmin Luulajassa, Kronan aluheela, ja sali oli aivan täynnä! Lämmitti sy’äntä ko filimssä puhutthiin meänkieltä ja biosalissa kans.
Filmi kertoo yhestä vanhemasta vaimosta, Linneasta, joka assuu vanhuuskoissa Stockholmissa. Linnea ei sano mitthään muuta ko ”Mie halvan kotia” ja kukkhaan personalista ei käsitä (eikä välitä otta selvile) mitä Linnea meinaa. Yhtenä päivänä alkaa vähä nuorempi vaimo töihin vanhuskoissa ja se otta selvile mitä Linnea halvaa. Ne saavat fiinin kontaktin.
Filmi oon monela lailla koskettava ja herättää hunteerinkia omasta tulevaisu’uesta ja tämän päivän vanhuushoiosta. Ja tietenki oikeutta käyttä ommaa kieltä! Varmasti filmi soppi hyvin esim niille jokka lukkee hoitoalale – ja kaikile muile kans.”
”Yksi filmin fiinimästä kuvista oon ko Linnea menne pikku laiturille ja kastaa kasvot väylän veelä. Se sceeni koske sy’änjuurta myöten.”
Annette Kohkoinen i sin blogg ”Tornedalen i rymden”.

”SVT:n meänkielisessä ohjelmasarjassa Kexi nähtiin tänään lyhytelokuva Mie halvan kotia. Itse olen sen työn merkeissä nähnyt jo kahdesti. Molemmilla kerroilla on yleisössä moni liikuttunut kyyneliin, ja tunnustettava on, että vielä kolmannellakin kerralla tarinan loppu kosketti.
Vaikeahan sitä on suhtautua tunteettomasti vanhukseen, joka päivästä toiseen toistaa haluavansa kotiin vanhainkodissa, jossa hänen kielensä on vieras niin henkilöstölle kuin toisille asukkaillekin! Vaan millaiset tunteet ovatkaan valta-asemassa? Erään kanssa-asujan repliikki on kuvaava: jos toisen on jotain pakkoa hokea, voisi hän tehdä sen edes ruotsiksi…
Vielä vaikeampi tunteita on pitää kurissa, kun on nähnyt ja kuullut elokuvan yhteydestä arkielämään. Tarinat ikäihmisten arjesta ja yksinäisyydestä kielikynnyksen takana ovat Ruotsissa totista totta taholla jos toisellakin. Aihepiirin arkisiin tositarinoihin voi tutustua vaikkapa ruotsinsuomalaisessa blogissa En sista kamp tai lukemalla Göteborgin hiippakunnan julkaiseman, suomenkielisen diakoniatyön haasteita ruotivan raportin Att åldras värdigt i det nya hemlandet.
Onko meillä nyt ja tulevaisuudessa tarpeeksi arjen sankareita, jotka valitsevat työn juuri vanhusten parissa, kouluttautuvat alalle ja mahdollistavat vähemmistökielisille vanhuksille heidän tarvitsemansa hoivan ja palvelun, kun viime päivinä ei kovin iloisia uutisia ole kuultu edes enemmistökielisen palvelutarjonnan parista kaikkine Carema-paljastuksineen?
Mika Lahdensivu i sin blogg Muumilaaksosta Mälarinlaaksoon.

2007
PJÄS, Lydias längtan
”Att vara sann mot sig själv. Det är essensen i Tornedalsteaterns uppsättning av Mona Mörtlunds nyskrivna drama Lydias längtan. Navet i berättelsen är Lydia (Helen Hurula Kero) som utsätts för hårda prövningar. Tidigt ska det busiga barnet, flickebarnet, tämjas och bindas i sitt bås. Mamman i den patriarkale familjen städar tyst terrängen för dottern, medsystrarna hytter med stickorna: Det passar sig inte att tramsa. Den ende som uppmanar Lydia att fortsätta sjunga och leka är brorsan. Tills pappan visar honom till vedtraven och lär honom livets mening.”
”Hyenor i hucklen städar, sneglar på Lydia som börjar bli kvinna. Fram åker väven och stickorna vässas. Men Lydia bjuder på motstånd. Tonårsrevolterar, beter sig. Hyenorna ylar, mamma skäms, pappa svär. Och Lydia med krigsmålningen rinnande i ansiktet ber till slut om nåd. Men så kraftsamlar hon, greppar saxen och klipper trådarna i väven.
Tematiken är högaktuell; vilken människa – och i synnerhet vilken kvinna – vågar välja bort karriärchanser, familjebildning, biodynamiskt odlade grönsaker, specialvinklade fönsterrakor och andra ”måsten” som haglar över oss?
En samtida berättelse, trovärdigt och fint berättad av Helen Hurula Kero och övriga ensemblen och där Rita Bergkvists mycket uttrycksfulla koreografi blir som ett markerande rött streck under orden.”
Regina Veräjä, Haparandabladet

”Att det är någonting speciellt med Lydia och att det blir någonting särskilt när teatern framföras mitt bland publiken är tydligt. Publiken får en nära kontakt och en tjuvtitt in i en annan människas värld som är svår att uppnå på de stora scengolven. Att det är en tagen publik som lämnar lokalen råder inget tvivel om.”
Linda Danhall, Norrländska Socialdemokraten

”Det sägs att Tornedalen präglas av en överårig machokultur. Sett i ett sådant sammanhang är Tornedalsteaterns uppsättning Lydias längtan en riktig revolt. Förutom temat, flickan som vill bli något annat än det konventionen erbjuder, domineras produktionen nämligen nästan helt och hållet av kvinnor: Pjäsen och musiken är skriven av författaren Mona Mörtlund, själv bosatt i älvdalen. Regissören heter Mervi Jaako, koreografen Rita Bergkvist och åtta av elva aktörer, däribland huvudpersonen Lydia är kvinnor. Männen har egentligen bara perifera roller som pappan, vännen, mannen.”
”Och man måste bara imponeras av skådespelarnas insats, amatörer från Pajala och Övertorneå, som ägnat sin fritid åt repetitioner och instudering. Helen Hurula Kero är inne under hela enaktaren och lyckas lika väl återskapa den lilla flickan som den mogna kvinnan.”
”Lika viktig är de andra kvinnornas insats. I Bergkvist koreografi formar de en flock, blir rentav fågellika i sina hucklen och gammeldags kläder. Hotfulla och snattrande, utrustade med strumpstickor som de frenetiskt klapprar med, omger och bevakar de Lydia. Understödda av den lilla orkesterns arrangemang av Mörtlunds musik för dragspel, gitarr och tumpiano kryper därför känslan av instängdhetens gemenskap ut i salongen.”
Regine Nordström, Norrbottens-Kuriren

2005-2007
PJÄS, Regnblommorna är vackra i år
”En tur till Pajala för att se Tornedalsteatern är alltid mödan värd, men en lång resa för de flesta. Nu sänds teaterns uppsättning av Mona Mörtlunds pjäs i tv, spelad på både svenska och meänkieli, tornedalsfinska. Dramat om tre systrar och en ärvd sommarstuga gestaltar en svensk urberättelse som rör vid det allra sårigaste.”
Sara Granath, Svenska Dagbladet.

”Mona Mörtlunds pjäs Regnblommorna är vackra i år är den andra nyskrivna pjäsen som visas hos Dramaten i Stockholm i det pågående projektet Puls på Sverige. Den tvåspråkiga pjäsen som ges på svenska och tornedalsfinska är både välspelad och sevärd, skriver Bo-Ingvar Kollberg.”
”Vad Mona Mörtlund skrivit är istället ett uppgörelsedrama. Det visar hur barndom, ursprung och tidiga sociala erfarenheter aldrig släpper greppet om en människa. Uppslaget för pjäsen är fyndigt i och med att det bygger på en trasmattesymbolik, där tygremsorna som ingår i den vävda mattan härstammar från olika perioder och epoker i de inblandades liv. Två systrar som blivit kvar i den norrländska obygden väntar på den tredje systerns ankomst. Efter studenten övergav hon den invanda hemmiljön och flyttade till Stockholm.
Den spänningsskapande faktorn i dramat är alla de oförlösta barndomsminnen och familjeupplevelser som ingen av systrarna gjort sig fria ifrån. De bestämmer turerna i umgänget när de träffas.”
”Särskilt fäster man sig vid Sari Ojas Tina, vars alltför tidiga, alltför stora ansvar de andra kunnat utnyttja, medan hon själv fått avstå från merparten av sitt eget liv. I den rollgestaltningen finns en säker inlevelse, som räcker långt.”
Bo-Ingvar Kollberg, Upsala Nya Tidning

”Varför så märkvärdigt? Jaha. Men är det inte märkvärdigt? Jag märker hur jag skruvar mig runt min egen tornedalska axel. Varför ska det vara så märkvärdigt att spela just på Dramaten? Dramaten är väl inte märkvärdigare än något annat. Det stora märkvärdiga inträffade ju redan för 20 år sedan, när språket för första gången tog plats på teaterscenen i Tornedalen. Det här är bara resten. Eller? ”Meänkieli på Dramaten är märkvärdigt”, slår (teaterchefen ) Ulf Fembro fast. Eller som Alrik Vonkavaara sa när han steg in i salongen: Vi är här nu.
Tove Alsterdal, Norrbottens-Kuriren

”Regnblommorna är vackra i år. Namnet bedrar för Tornedalsteaterns nya pjäs är inget gullegull. Utan ett realistiskt drama som det slår gnistor om, och som berör.”
”Pjäsen är kort, knappa 45 minuter, men desto mer intensiv. Systrarna får oss att tänka till och framför allt, att minnas.”
”Pjäsen får oss att känna efter och kanske förstå varför det blev som det blev, varför vi är den vi är. Den visar också att det finns (oreligiösa) vägar till förståelse och försoning. Det här är Tornedalsteaterns första helprofessionella vuxenproduktion och den ger mersmak. Mona Mörtlund har skrivit en pjäs som berör. Inte bara tornedalingar utan alla oss som gärna vill minnas barndomen i enbart ljusa färger, dåtidens präktiga Svenssonliv.”
Bosse Johansson, Norrländska Socialdemokraten

”Tre systrar, som verkligen befinner sig ganska ordentligt långt borta från Tjechovs berömda systratrio, möts i den sommarstuga i Tornedalen som de gemensamt har ärvt. Direkt infaller skarpt läge dem emellan, bland upprepade mattrasor, allt häftigare klunkar ur vinflaskor och fragmentariska uppgifter om en planerad intervju med Lars Törnman. Som dock aldrig blir av. Gamla oförrätter plockas fram och hängs återigen nogsamt ut för vädring. Den länge sedan döda faderns många fel och mycket få förtjänster ges återigen ordentligt med svängrum.”
”De tre syrrorna är alla, i större eller något mindre grad, traumatiserade av en kärv tornedalsk barndom som man nästan frästas att referera till som arketypisk. Sprit, svårmod och slag har präglat deras uppväxt, Hur undkommer man de följdverkningar som ges av detta, i vuxen ålder. Mona Mörtlund ger inte några egentliga svar. Hon iakttar, berättar och låter den cirka 45 minuter långa pjästexten ta de vägar som den finner det för nödvändigt att ta. Det har blivit en Hem till byn-text med bråddjupa bottnar och växlande dimensioner. Regina Veräjä är särskilt gripbar som den närmast krackelerade Marie, Sari Oja är oftast ordlöst verkningsfull som den bräddfullt plågade Tina och Irene Muskos sänder ut tysta och hemlighetsfulla meddelanden som Agneta – hon som alltid skulle räcka till för alla. Hela tiden. Regnblommorna är vackra i år är Mona Mörtlunds debut som författare av teatermanus. Det går an att hävda att hon äger en ton i sitt berättande för detta medium, som absolut väcker mersmak.”
”En finstämt justerad text, som understundom erupterar i formliga verbalstormar. Skickligt ihopplockad av såväl regissör som mycket lyhörda skådesperskor.”
Rolf Nilsén, Norrbottens-Kuriren

”Stycket engagerar nämligen. Särskilt åskådare i övre medelålder verkar finna känslomässiga sanningar i framställningen. Som är utmärkt i dramatiska termer. Berättelsen utvecklas på ett logiskt och sceniskt riktigt sätt, där de tre aktörerna Irene Muskos (Agneta i pjäsen), Regina Veräjä (Mari) och Sari Oja (Tina) iklär sig roller som verkar vara skräddarsydda. Systrarna blir pådyvlade egenskaper av omständigheter och omgivande samhälle: då som nu är Agneta, Mari och Tina synonyma med många andra i landsändan. Så långt självklarheter.
Poesin är emellertid inte lika given. Att skriva en god text är svårt. Att skriva en text som får vingar i det sceniska rummet är få förunnat. Här har Mona Mörtlund lyckats riktigt bra. Något som lätt blir deklamation får i Regnblommorna riktig gestalt. Med förmodat god regihjälp utmejslar sig systrarnas personligheter mot dramats mörka botten. Men letargin tillåts inte segra – historien erbjuder också en väg ut. Regnblommorna är vackra i år triumferar mycket på grund av sin rättframhet. Och en finurlig scenografi. Mattrasan är en tornedalsk livlina – tillika en symbol med stark existentiell laddning: tygsjoken består bokstavligen av mänskliga fragment. En vardagssanning som pjäsmakarna upphöjer till filosofiska höjder. För en hemvävd trasmatta är ett monument över en döende kultur. Det förflutnas väv kan greppas genom att brytas ned i hanterbara remsor, som sedan kan bilda nya (livs)mönster. I Karungi spelar sällskapet på internationella kvinnodagen. I en välriktad känga, får patriarkatet i berättelsen form av ett par jättestora näbbstövlar. Hatten av för systrarna.”
Lasse Stenman, Haparandabladet

2007
TV, reportage till tornedalsmagasinet Kexi om prästen Monica Metsävainio:
”Jag tycker att programmen har varit uppkäftiga, roliga, angelägna och trivsamma. I det första programmet i serien intervjuades till exempel Monica Metsävainio, komminister i Pajala församling, om de problem hon möter som kvinnlig präst i Tornedalen. Hon berättade till exempel om en kantor som helt enkelt vägrade spela när hon skulle ha en begravning. Intervjun kändes ärlig och uppriktig och om fler av kyrkans män hade sett den, hade de kunnat erkänna att detta med vissa människors inställning till kvinnliga präster är ett problem som man borde ta itu med, inte sopa under mattan.”
Marianne Westin, Norrbottens-Kuriren

För en tid sedan fick tv-tittare ta del av hur kämpigt livet för en kvinnlig präst kan vara i Tornedalen och då särskilt i Pajala kyrkas församling. Prästen Monica Metsävainio berättade hur hon blev behandlad av kvinnoprästmotståndare. För att nämna några exempel så lät man till exempel bli att ordna kyrkkaffe i vissa byar när hon skulle ha gudstjänst. Vid en del begravningar lät man bli att hälsa på henne och det hade till och med hänt att kantorer vägrat spela när hon tjänstgjorde. Detta är bara ett par exempel på hur en kvinnlig präst i Pajala har det. Tack till redaktionen i Kexi som lät oss få kännedom om problemet! Vi som lever utanför de kyrkliga kretsarna häpnar!
Signaturen ”Undrande föräldrar”, insändare i Haparandabladet

2005
RADIODOKUMENTÄR, Hoppas det blir en pojke
”I radiodokumentären Hoppas det blir en pojke talar Mona Mörtlund med flera kvinnor i Tornedalen, olika till ålder och bakgrund. Hon möter en präst, en rektor, en före detta förvaltningschef och en tidigare politiker. Men också Marit Puranen Marjavaara, en ung kvinna som i en uppmärksammad insändare i höstas bland annat ifrågasatte användandet av ordet vittula i en näringslivssatsning för tillväxt i Pajala. Hon håller på att packa, vill inte längre bo kvar, tänker nog inte återvända. Känner sig kränkt av ordet, måhända neutralt, men ack så sexistiskt. För henne och många andra har användandet av ordet blivit ett uttryck för att det är männen som styr Tornedalen.
Namnuppropet på fullmäktigemötet i Pajala rymmer idel manliga namn, den kvinnliga prästen får ofta gå på utsidan av altarringen för att inte väcka anstöt och den tidigare förvaltningschefen talar om hur trångt det är för kvinnorna i denna otroliga glesbygd. Hon, Monica Johansson, tycker till och med att det blivit värre. I en svår ekonomisk verklighet ropar starka röster i Tornedalen efter starka män och kvinnor göre sig icke besvär.
Det är en dyster och sorglig bild Mona Mörtlund målar upp. En bild som väcker vrede.”
Marianne Söderberg, Norrbottens-Kuriren

”När det inte längre finns några kvinnor kvar i Tornedalen får siste man släcka lyset. Ungefär så resonerar en av de kvinnor som Mona Mörtlund har intervjuat i sin dokumentär Hoppas det blir en pojke, där hon undersöker varför de driftiga kvinnorna lämnar politiken, engagemanget för samhällsfrågorna och till slut också bygden. Mona Mörtlund har själv flyttat från Tornedalen, flyttat tillbaka och därifrån igen. Nu står hon åter inför valet om hon ska flytta tillbaka eller inte, men tvekar. Frågan är om det finns någon plats för henne som kvinna. Det är ju männens dal. Och genom ett antal intervjuer med kvinnor i Tornedalen tecknar Mörtlund effektivt upp en bild av en region där kvinnor med ambitioner inte får utrymme och svängrum.”
”Det är i ordets alla bemärkelser en dyster bild som Mona Mörtlunds dokumentär ger. Kvinnorna som uttalar sig om hur de upplever tillståndet i Tornedalen verkar uppgivna och tycks ha tappat tron på att något någonsin ska förändras, att kvinnor någonsin ska få samma utrymme som männen. Samtidigt känns det som något av ett nödrop om att ”händer det ingenting snart går det åt helvete” och att viktiga problem ligger i de stereotypa könsrollerna och strukturerna.”
Patrik Boström, Norrländska Socialdemokraten

2004
BOK, Regi: Ulla Lyttkens-Om amatörteater i Norrbotten 1985-2002
”I korta lättlästa stycken berättar olika personer, som varit inblandade i uppsättningarna, om sina erfarenheter och upplevelser av arbetet tillsammans med Ulla Lyttkens under de här åren. Med innerlig värme minns de den gemenskap som växte fram under repetitionerna och alla talar om hur självförtroendet och stoltheten över ursprunget stärkts. En känsla som överförs till mig som läsare och utflyttad norrbottning.”
”Man behöver inte vara teaterfantast för att tycka att boken är läsvärd. Här förklaras teatern på ett sådant sätt att alla kan förstå och förundras över resultaten. Manusförfattare, scenografer, kaffekokerskor, skådespelare och ljustekniker avlöser varandra i en samstämmig hyllning till Ulla Lyttkens. Och efter att ha läst boken kan jag inte annat än instämma – Ulla Lyttkens har spelat en avgörande roll för oss norrbottningar, både vad gäller amatörteater och självförtroende.”
Victoria Åhl, Piteå-Tidningen

2003
RADIODOKUMENTÄR, Männen vid älven
”Det är också denna lugna ton och öppenhet om sina egna erfarenheter som gör att man lyssnar extra noga. Deras berättelser är långt ifrån den osakliga bild som ibland sprids av de tysta männen från norr; karga, ödsliga typer som spottar snus och jagar. Hur befriande är det inte att lyssna till Hans Notstens stillsamma men känsliga berättelse om misslyckandet med sitt eget äktenskap och den starka längtan efter barn. Sven-Olof Tornbergs engagemang i sina skolelever och hur hans egna idéer bryts mot skolans stela strukturer och hur allt förändras när han går i väggen. Eller gruvarbetaren Lars-Eriks kamp mot sjukdomar och bilden av att endast arbetet fullkomnar en människa.
Tre rejäla berättelser. Oherrans långt från det ytliga. Ett ensamt dragspel kommer in då och då, Sven-Olof sjunger en Taubevisa, Lars-Erik sjunger en psalm och inget bryter av den lugna och känslosamma berättarstilen. Förbannat skönt att höra tre vuxna karlar prata allvar en stund. Så långt har det gått att man tycker att det är lite märkvärdigt.
Mona Mörtlund har faktiskt skapat något riktigt stort i radiodokumentärens lilla format. Det tackar vi för.
Lars Hedström, Norrbottens-Kuriren

”Berättelserna känns sakligt och osentimentalt framförda, trots att så mycket handlar om saknad och förlust. Men man fastnar för Mona Mörtlunds varma dokumentär om männens livsöden. Det är enkelhetens, och givetvis verklighetens, dramaturgi som griper tag i en. Samtidigt sjunker de stora livshändelserna in i öronen på lyssnaren och vägrar släppa taget förrän programmet är slut.”
Patrik Boström, Norrländska Socialdemokraten

”Mona Mörtlunds dokumentär; Männen vid älven, gick nyligen i repris i P1. Hasse, Sven-Olof och Lars-Erik från Pajala berättade om kärlek, kriser och sorger. Den sortens manliga öppenhet, som inte gör slarvsylta av kvinnligheten, gör att man blir förälskad och omedelbart vill hoppa på bussen till Pajala.”
Helen Doktare, Debatt-Norrländska Socialdemokraten

2001
BOK, Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar
”Mörtlunds dikter är fulla av hjortronmyr, älv, snö, ortnamn och ord på tornedalsfinska. Hon lämnar åt dessa miljöer att ladda sig själva: ”Och i Akajoki, i Akajoki strömmade vattnet fritt”. Det är en teknik som också fungerar på det språkliga planet med inbrytningar på tornedalsfinska, obegripliga för de flesta läsare men ändå sjungande och meningsskapande.”
Kate Lorentson, Bonniers Litterära Magasin

”Allt är enkelt och vackert beskrivet på ett okomplicerat språk. Mona Mörtlund målar med lätt hand vackra akvareller från älven, myren, skogen. Det här är början till en lyrisk beskrivning av ett liv med Tornedalen som fixpunkt.”
Kerstin Hillström, Norrländska Socialdemokraten

”Språket är enkelt, konkret och alltigenom begripligt. Tonen är i förstone vardaglig och odramatisk, men lyssnar man till efterklangen har den både hetta och kyla. Detta gör att mycket blir sagt med få ord.”
Annika Burholm, Västerbottens Folkblad

”Som läsare gläds man åt att en lovande ny uppföljare av den finlandssvenska modernistiska traditionen presenteras. Finskans melodiska kraftfullhet ger språket förnyande och färgstarka impulser. Författarinnans stil är nära besläktad med Rabbe Enckells detaljslipade naturbilder påminnande om japanska tuschmålningar. Samtidigt är den förankrad i den finska folktraditionens bygdeskildringar med ordknapp och enkel versform. Här finns djupa källsprång ner till ålderdomliga tecken och minimalistiskt utformade vardagsbilder från en svunnen tid. En stark debut av en författarinna som man gärna vill följa och se utvecklas.”
Anne Asplund, Bibliotekstjänst

”I hennes debut som lyriker är det till slut de små korta stroferna som vågar lämna läsaren utan svar som tilltalar mig mest. Till exempel den första diktens första strof, som också är bokens titel: Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar”. Det är en enkel men mäktig strof som sätter min fantasi i rörelse.
Lars Hedström, Norrbottens-Kuriren

”Naturlyriken är central i diktsamlingen, men undviker det sökta romantiska. Svanar och svalor besöker raderna, men känns aldrig besvärande eller tvingade dit mot sin vilja. Naturen, fåglarna och människorna tycks utgöra en enda storhet i Mörtlunds landskap, och i detta landskap korsar tidsaxlarna varandra. Berättarjaget är ömsom barn, ömsom vuxet, finner uråldriga ristningar och citerar ett brev från mormor. Mänskotiden sätts i förhållande till naturens årstidscykler. Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar andas en stillsam styrka och ett självklart mod.”
Viktoria Hårdstedt, Semafor

”Mörtlund on lähteny todella hienosti liikkeelle. Ruotsinkielisissä runoissaan hän käyttää kalevalamittaa niin taitavasti, ette suomenkielinen lukija unohtaa lukevansa vieraskielistä tekstiä.”
”Mörtlund har verkligen kommit igång fint. I de svenskspråkiga dikterna använder hon kalevalamått så skickligt att en finskspråkig läsare glömmer att hon läser texter på ett främmande språk”
Irene Piippola, Lapillinen

Översättning av Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar till finska av Claire B. Kaustell och Anneli Mäkinen 2010.
”Joki virtaa, hiljaa kuin Solohovin Don, väkevänä kuin Smetanan Moldau tai uneliaan kuin Tuurin Lapuanjoki. Mona Mörtlundin runomaisemassa pulppua kylmävetinen pohjoisen väylä. Lukija astuu pohjoiseen sielunmaisemaan, jossa kielikuvat avavaat ja jakavat maan avaruutta, vähän hyrymäiseen tapaan. Jokin sanonta herättää miellehtymään ylitorniolaista Matti Jamasta, joka runojen maisemana oli ”kylä vaarojen keskellä”.
” Mona Mörtlundin runoissa puolestaan kuvastuvat jokivarren tämänhetkiset kipupisteet, luopumisen, mutta myös omistamisen tunnot. Pohjoisilta äärialueilta sopulitokkana rintamaiden taajamiin pakkatuneille etääntymisen tunnon lievittäjäksi on jäänyt mielen läsnäolo kotitantereilla. Omaksi koettu ympäristö pysyy näinkin halussa jollakin tasolla, värit kirkastuvat ja kuvat tarkentuvat.
”Jos olisin pysähtynyt
en olisi nähnyt”
”Suomalaisugrilaisuuden on sanottu muodostavan itsestään selvän sointupohjan Mona Mörtlundin kirjalisessa tuotanossa. Runo kahdesta kielen ja tornionlaaksolaisen keskustelutaidon mestarista Mörtlundin pirtissä Kangosessa tuo mieleen vienankarjalaiset runonlaulajat jossain rajantakaisessa savutuvassa.
”He puhuvat ja puhuvat. Toinen heistä on minun isäni.
Lakkaamatta he puhuvat. Eri soinnuin, eri äänin.
Toinen jatkaa siitä mihin toinen jää.
Kuin olisivat harjoitelleet kauan
Ja nyt hallitsevat taidon täydellisesti.
Makaan keittiön sohvalla ja kuuntelen.
Kielen musiikkia, sitä miten
se aaltoilee. Eteen päin ja takaisin.
Eteen päin. Ja takaisin.”
Tauno Alatalo, RuotsinSuomalainen

I en recension av antologin Nio (om norrbottniska poeter) där flera av mina dikter ur Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar ingår skriver Kristian Lundberg så här i Helsingborgs Dagblad:
”Mona Mörtlund, som är en ny bekantskap för mig, skriver elegant och intensivt: Mina fingrar/följer ristningarna/De fint förgrenade/Vi har funnits/Det är sant
Hade den här dikten kunnat skrivas i Stockholm, Malmö, Helsingborg? Säkert så, men genom att vi känner tillkomstorten vibrerar dikten också djupare. På ett plan är texten bunden till sin upphovsman, och paradoxalt nog, så är det först då den också blir öppen för en läsare bortom provinsen.”
Kristian Lundberg, Helsingborgs Dagblad

2001-2002
FILM, En strimma dag
”Kvällens höjdare i Ettan, ”En strimma dag”, hade rutans mest annorlunda berättarton, ren och klar som en vinterdag mot bakgrund av svensk religiös fundamentalism. Nina Tikkala som Märta-Greta, ett vilsegånget flickhelgon som drömmer om att gifta sig med prästen påminde inte minst om kvinnornas Sverige som före befriaren tv trodde livet som prästfru kunde vara en bättre tillvaro. Tanken svindlar.”
Kerstin Hallert, Aftonbladet

”Mona Mörtlund ansåg själv att inget bättre kunde hända hennes manus än att regissören Ulla Lyttkens fick den i sina händer. Amen! Så är det. Ulla Lyttkens har verkligen lyckats fånga in människorna, kargheten vemodet, sorgen men även glädjen och den varma känslan, i sin bild av landskapet och de människor som befolkar Tornedalen.”
”På ett berörande sätt visar filmen på styrkan i den kärlek som till en början går ut med väldigt stora förväntningar, blir sviken men som i sig själv förmår vända sorgen och gå vidare. ”En strimma dag” förvånar samtidigt som den befriar från invanda tankemönster. Att den unga svikna kärleken hämtar kraft ur ett till synes förtvinat, åldrigt bröst ger en stark och äkta bild. Och när den strängt religiöse modern (Esteri Muotka) tillsammans med dottern (Nina Tikkala) i slutscenen, i kyrkan handfast klappar händerna till sången, känns det befriande med tanke på en i Tornedalen konservativ, i många fall i betong gjuten Gudsbild. Musiken av Håkan Rudehill förstärker berättandet och blir en del av den.
Hasse Stenudd, Haparandabladet

2000
RADIODOKUMENTÄR, Borta bra, Pajala bäst
”Borta bra, Pajala bäst – finstämd radiodokumentär om återvändare.”
”I dokumentären Borta bra, Pajala bäst, möter lyssnarna tre tornedalingar som alla levt i ”förskingringen” men som återvänder med olika erfarenheter i ryggsäcken. En gemensam nämnare för de tre är att de idag värdesätter sin kultur, det tornedalska i sin vardag.”
”Frågan är om tornedalingar har något förmer än andra att flytta tillbaks till? Har de en egen alldeles speciell kultur de lämnat bakom sig som inte finns i Lansjärv, Altersbruk eller i Morjärv? Svaret på den frågan blir både ja och nej. Jag tror inte att den kulturella mångsysslaren Mona Mörtlund lyfter fram återvändarna bara för att de är tornedalingar lika mycket som för att de återvänder till en kulturbakgrund som präglat dem så starkt. Hur många norrlänningar sitter inte i någon storstadsförort och känner sig främmande med språk och seder? De har många någon slags bondska eller bygdemål som det första talade språket. På så sätt blir också radiodokumentären allmängiltig för de flesta som någon gång i sitt liv blivit tvungna att dra upp bopålarna för sin försörjning skull, för brödfödans skull.
Viktigt är också i dessa könlösa tidevarv att våga vara en sann patriot för att bli trovärdig som internationalist. Här har Mona Mörtlund lyckats väl och patriotismen eller känslan för fädrens landsände blir aldrig pinsam. Tvärtom får de intervjuade komma till tals med hur viktigt det är att de fått se och uppleva andra kulturer och sätt att leva på.
För de tre tornedalingarna har erkännandet av tornedalsfinskan som ett eget språk betytt mycket. Likaledes måste hos andra återvändare andra värden erkännas av omgivning men inte minst hos dem själva bör en sådan process komma igång.”
”Radiodokumentären som form i mötet med människor är suverän och här, till skillnad från många andra program, får de medverkande tala till punkt. Den tornedalska berättartraditionen, vardagsfilosoferandet, kommer till sin rätta och Mona Mörtlund visar sig vara en god lyssnare.”
Hasse Stenudd, Haparandabladet

1997
BOK, Hjortronstället
”Elli och mormor är på hjortronmyren. Först hittar de inga hjortron och Elli tappar modet. Efter kaffepausen, när mormor lagt sig för att vila, går Elli ensam ut på myren och hittar massor av mogna, vackra bär. Men när hon ska tillbaka händer det skrämmande: ”Ingenstans syns mormor till. Bara de gula, gröna, orange färgerna som breder ut sig överallt.
Längre bort blir det som en enda färg. Bara en liten blå prick syns bland allt det andra.”
Det är mormors huckle, hennes ”huivi” som hon knutit upp mellan grenarna på en gran! På bokens sista bild sitter de två tillsammans. Ellis strumpor hänger till tork vid elden. I den enkla berättelsen, på en gång lyrisk och realistisk, ryms både tornedalsk tradition och natur och allmänmänsklig fasa och innerlighet.”

Gerda Helena Lindskog, ur boken Norrbarn: Norrland i 1900-talets svenskspråkiga barn- och ungdomslitteratur, h:ström- Text & kultur, Umeå, 2013

”Mona Mörtlund beskriver något vi alla kan känna igen; rädslan för att ha kommit bort, skräcken inför att ha blivit övergiven.(…)Det är känslor som gör att berättelsen stannar kvar i minnet…”
Pia Huss, Förskolan

”En berättelse som nog många tornedalingar, kirunabor och även andra glesbygdsbor kan känna igen sig i. Stina-Greta Berggård har illustrerat berättelsen, som är på drygt 30 sidor med stor text och färggranna bilder. En som säkert kan uppskattas av barn ända upp till 8-9års ålder-och även av oss vuxna som har minne från barndomens hjortronställen.”

Kjell Törmä, Kiruna-Tidningen

”Hjortronstället är en bilderbok för barn i småskoleåldrarna, med en lagom spännande historia, berättad på ett ganska rakt och enkelt sätt, och med bilder i akvarellteknik som har en glöd och lyster i färgerna…”
Karin Westerlund,Bibliotekstjänst

”Det blir spännande både för den vuxna som själv har erfarenhet av att resa sig upp från bärtuvorna och finna att naturen blivit främmande och för medläsaren som förstår att den stora faran att vara ensam har drabbat Elli.”
Regine Nordström, Norrländska Socialdemokraten

”Itselleni tuli mieleen, ette Hjortronstället toimisi myös hyvänä suomalaisten ala-asteiden ruotsintuntien (onhan niitä?!) lukukirjana. Teksti on helppoa ja lyhytvirkkeistä sekä konkreettisiin asioihin paneutuvaa. Ottakaa ihmeessä käyttöön ainakin Tornionlaaksossa!
Sama kyllä koskee Mörtlundin ja Johanssonin aiempaa tuotantoa. Mikäli koulut haluavat tutustuttaa nykylapsia Tornionlaakson kulttuuriseen perintöön myös kielen osalta, niin sopiva lukemisto, se vähä mitä sitä on olemassa, kai kannattaa ottaa ahkeraan käyttöön.”
Kari Heino, Pohjolan Sanomat

1995
MUSIK, Sisaret, Innerst inne, CD
”Proggen lever än. I alla fall i Tornedalen, där fyra Pajala-sångerskor tillfälligt övergett de traditionella visorna, skaffat kompband och debuterat på platta med egna låtar. Det har blivit både blues, visa och reggae med snygg stämsång och texter som är mer funderingar än protester och slogans; allt präglat av en jordnära norrländskt karg ton. Ett charmigt 70-talseko mitt i 90-talet.”
Björn Brånfelt, Norrländska Socialdemokraten

1993
BOK, Ellin leikkikaveri och Elli lähtee pyhhiin pirthiin
”Nykyaikana puhuthaan paljon kunka tärkeä meän kieli ja kulttuuri oon ja ko mie luin nämät kirjat mie päätin ette – ”Bingo! ”Tyttäret” oon rohki oonistunheet. Tässä oon kaksi tärkeätä kirjaa meän kielelä jokka sisältävät tähelisen kappalheen meän kulttuuria, jostako moni ei ennää paljon tiä.
Elli hakkee leikkikaveriansa laossa jossa ei ole ko vähän kuivia heiniä; heinärakenuksissa kuivaa lissää. Aitassa heiluu vanhoita vaatheita. Navetta oon kesäkorjussa ja sielä Ellilä oon leikkimööpelit, jokka oon sokkeripuulakin loovista tehty. Tietävätkös meän lapset ette ennen pesthiin navetta kesälä ko lehmät panthiin kesänavethaan? Enpäs usko. Kunkas moni näkkee ennää heinärakenuksia?”
”Stina-Greta Berggård oon käyttäny oikeat färit kuvissa. Lato oon harmaja niinku se pruukaa. Aitta ja navetta oon punamullattu. Heinätooliki oon maalattu justhiins niinku se pruukasi olla.”
”Mie häyn kyllä esitellä teile keikile – lukekaa nämät kirjat ja nauttikaa! Älkää aivan lukeko ittele. Lukekaa teän lapsile ja antakaa niile kappalheen teän omasta kulttuurista . joka heilä oon oikeus saaja.”
”Nuförtiden talar man ofta om hur viktigt vårt språk och vår kultur är och när jag läste de här böckerna tänkte jag att – ”Bingo!”. Flickorna har verkligen lyckats. Här har vi två viktiga böcker på meänkieli som innehåller en väsentlig del av vår kultur, som många inte längre har kunskap om.
Elli letar efter sin lekkamrat i ladan, där det bara finns lite torrt hö; på höhässjorna hänger mera på tork. I härbret hänger gamla kläder. Ladugården har städats för sommaren och där finns Ellis lekmöbler, som är gjorda av sockerbolagets lådor. Känner våra barn till att man förut rengjorde ladugården på sommaren när korna fördes till sommarladugården. Jag tror nog inte det. Hur många ser längre höhässjor?
Stina-Greta Berggård har använt de rätta färgerna i bilderna. Ladan är grå som den brukar vara. Härbret och ladugården är rödmålade. Även höstolen är målad precis så som den brukade vara.
Jag måste verkligen tipsa er alla – läs de här böckerna och njut! Läs dem inte bara för er själv. Läs för era barn och ge dem en del av er kultur – som de har rätt att få.”
Ingela Henriksson, Haparandabladet

”De här barnböckerna fyller en viktig funktion – nämligen att på ett naturligt sätt ge barn i Tornedalen tillgång till sitt urgamla modersmål, ett modersmål som varit på utdöende sedan början av 50-talet när föräldrarna i första hand lade sig vinn om att lära barnen svenska.
Men böckerna ger inte bara en ingång i det tornedalska språket utan också lärdom om den gamla tornedalska kulturen. I ”Elli lähtee pyhhiin pirthiin” får barnen också lära om tornedalsk kultur i form av sedvänjor, bruksföremål och byggnader. Stina-Greta Berggårds illustrationer ger en fin bild av de gamla tornedalska kulturbyggnaderna både vad avser färg och form.
De båda barnböckerna är verkligen att rekommendera för tornedalska föräldrar och deras barn – både för högläsning åt icke-läskunniga småbarn och för barnets första läsövningar.”
Haparandabladet

”Bild och text lever i harmoniskt samklang, ömsesidigt berikande varandra.”
”Mona Mörtlunds barnnära talspråk är autentiskt för stora delar av Tornedalen. Stina-Greta Berggård tecknar mycket konturskarpt, så att Elli någon gång kan upplevas stiga ut ur bilden, men färgglädjen i ett ändå träffsäkert realistiskt bildskapande är inte att ta miste på.”
”I det Tornedalen där hemspråket och hela kulturen alltför ofta blir ifrågasatta, gäller det att ha ordentligt på fötterna. Det gäller att inte glömma tidigare släkters levnadsvisdom och överlevnadsförmåga. Mona Mörtlunds och Stina-Greta Berggårds nätta bidrag fyller en vägande samtids- och framtidsfunktion.”
Tage Ranängen, Norrbottens-Kuriren

Om Elli lähtee pyhhiin pirthiin
”Mona Mörtlund har skrivit en bok som borde läsas av alla.”
”Boken Elli lähtee pyhhiin pirthiin, Elli går till heligt pörte, handlar om hur Elli följer med sina föräldrar till ett pörte där ett barn fötts. Det var mycket vanligt, en tradition att hälsa det lilla barnet till gemenskapen i byn. Det lilla barnet fick en egen present, oftast något hemgjort plagg. Själva namnet, Pyhäpirtti, Heligt pörte, har förmodligen biblisk religiös bakgrund med en symbolisk bakgrund till Jesusbarnet. Man uppvaktade familjen och välsignade det nyfödda barnet. Detta kulturarv som finns i Tornedalen har äntligen lyfts fram för barn i bokform, med text av Mona Mörtlund och illustrationer av Sina-Greta Berggård. Mona Mörtlund har gett barnen böcker som handlar om deras verklighet med ett språk som de kan känna igen sig i. Vi vuxna måste se till att barnen får den möjligheten. En mormor kan drömma tillbaka och berätta sin egen historia från boken. Barnet i sin tur kan föra det vidare – det kulturarv som hon faktiskt äger.”
Sinikka Rova, Kiruna-Tidningen

”Elli har fått en kusin och ska följa med mamma för att lyckönska moster och titta på den lilla nykomlingen. Mamma tar med sig typiska tornedalsfinska produkter som presenter: kangoskakor, smörbakelser och en lovikkamössa. – Detta är ett ypperligt sätt att bevara och överföra språk och traditioner från generation till generation. För tornedalsfinskans del fyller det ett mycket stort behov, då det inte finns så mycket skrivet om sedvänjor än. De mycket realistiska akvarellerna ger ytterligare lokalfärg åt den lilla episoden, som passar som högläsnings- och pekbok redan från två-årsåldern och för läsning från sju år. Lämplig även för riksfinska läsare.”
Alli Risberg, Bibliotekstjänst

1991
BOK, Hanna hakkee joukhaista och Hanna hakkee hormia
”För fem år sedan utgavs bland länsskolnämndens Nordkalott-teman boken ”Moron, moron ostaks poron”. Utgivningen hade föregåtts av idogt insamlande av rim, ramsor, gåtor med mera på tornedalsfinska. Boken delades ut till samtliga förskolor i Tornedalen för att nyttjas till att stärka barnens språkliga och allmänkulturella förankring. Det var en mycket lovvärd kulturgärning av duon Monica Johansson och Mona Mörtlund.
Samma författarpar har i dagarna genom det tornedalsfinska förlaget Kaamos gett ut böckerna Hanna hakkee joukhaista och Hanna hakkee hormia, med samma lovvärda syfte som gällde deras första alster. Hanna söker svanen är den meddelade svenska innebörden av titeln på den förstnämnda boken och Hanna söker mjölkört på den andra. I en naturnära fantasiberättelses form bekantar sig läsaren med lilla Hannas och mormors hjälp med tio vanliga fåglar i Tornedalen, bland dem Norrbottens landskapsdjur, lavskrikan.
Fåglarna bär tornedalsfinska namn, åtminstone så långt som sådan är tillgängliga som något som avviker från riksfinska. Därför kallas svanen ”joukhainen” och inte ”joutsen”. Upphovet till hela den betagande barnberättelsen är den tjuvaktiga skatan. Den olyckliga, dödshotade svanen återfår sin av skatan stulna näbb, och berättelsen slutar lyckligt.
Den till synes enkla berättelsen har nära nog ett klassiskt berättardrag, så att mer än halvvägs genom äventyret förväntas det lyssnande barnet ha memorerat allt vad som hittills inträffat. Det är ett fint, barnstimulerande grepp!
Den andra boken, blomsterboken, kretsar kring ett mycket vanligt tema i småbarnsböcker, någons födelsedag. Det är grisen som fyller år. Hanna och mormor går ut och letar efter grisens favoritmat bland örter, nämligen mjölkört. Av sommarblomster binder de också en hyllningskrans. Under letandet bekantar sig Hanna med mormors hjälp med sju vanliga, vilt växande blommor i Tornedalen. Den pedagogiska ambitionen lyser fram helt klart i båda böckerna.”
Tage Ranängen, Norrbottens-Kuriren

”Tornionlaaksolainen ja maailman ainoa meänkielistä julkaisutoimintaa harjoittava kustantaja Kaamos on tehnyt historiaa. Se on tänä syksynä julkaissut kaksi meänkielistä satukuvakirjaa. Satujen sankaritar on pikkuinen tornionlaaksolaistyttö Hanna, joka toisessa kirjassa hakkee hormia ja toisessa joukhaista.”
”Kumpikin Hanna sisältää selkeän, johdonmukaisesti etenevän tarinan, jonka pienikin lapsi pystyy ymmärtämään ja omaksumaan. Hormia (=horsmia) Hanna hakkee yhdessä mummun kanssa mummun Rössi-sialle syntymäpäivälahjaksi. Ilman seikkailuja ei hormien haku tietenkään sadussa onnistu, mutta kun loppu on hyvin, kaikki on hyvin.
Toinenkin satu, jossa Hanna hakkee joukhaista (=joutsenta), on eläinaiheinen. Harakka on varastanut joukhaisen nokan. Ellei Hanna onnistu ajoissa löytämään joutsenta ja palauttamaan nokkaa, joutsen kuolee nälkään ja janoon. Hanna onnistuu ja satu päättyy onnelisesti, niin kuin kunnon sadun kuuluukin.”
”Hannat todistavat, että meän kieli sopii myös sadun kieleksi. Selkeän ja riittävän suurikokoisen painojälkensä ansiosta Hannat sopisivat vaikka meän kielen aapisiki.”
Tellervo Hoppula, Pohjolan Sanomat

Om Hanna hakkee hormia
”Uppslagen består av en bild på ena sidan och ett par storstilta textrader på den andra. Känsligt utförda akvareller ger äkta tornedalsstämning, och kompletterar fint den sparsamma dialogen. Ordförklaringar finns i slutet. Lättläst och lättförståeligt språk även för andra finsktalande. Från 2 år som högläsningsbok och 7-9 år för egen läsning.”
Alli Risberg, Bibliotekstjänst

Om Hanna hakkee joukhaista
”I Mona Mörtlunds och Monica Johanssons andra barnbok på tornedalsfinska letar Hanna efter en svan, som tappat sin näbb och hotas av svältdöden. Hanna hittar näbben tack vare en liten gråsparv och ger sig iväg för att söka efter svanen. Hon finner den tack vare att hon frågar ett tiotal i Norrland förekommande fåglar, och får till slut som tack flyga hem på svanens rygg och se hela det fantastiska landskapet uppifrån. Denna barnbok har betydligt mer text än Hanna hakkee hormia (Hanna söker mjölkört). Tankarna, reaktionerna och frågorna visar på stor psykologisk insikt i barns intressen och utveckling i denna ålder. Språket är mycket lättförståelig och vacker tornedalsfinska, som kan förstås av andra finsktalande, speciellt som fågelnamnen även finns på svenska i slutet. Inte bara miljön med de stämningsfulla akvarellillustrationerna utan även hela mentaliteten känns äkta tornedalsk. En mycket gedigen och lyckad produkt på alla plan, som fyller en viktig funktion, då det inte skrivits mycket för barn på den dialekten. För högläsning i förskoleålder. I övrigt 7-10 år.”
Alli Risberg, Bibliotekstjänst

1986
BOK, Moron,moron ostaks poron
”Lekar med rim och ramsor har förekommit överallt i alla tider, men i Tornedalen har deras spridning märkbart avtagit i takt med TV:ns insteg och den minskande användningen av finska språket. På uppdrag av Socialstyrelsen och Norrbottens länsskolnämnd har författarna till boken samlat sånger, rim och ramsor, lekar, gåtor m.m. från Norrbottens fem finsktalande kommuner. Många av ramsorna berättar om livet förr i tiden, arbete, arbetsredskap, byggnader osv. Att olika kulturer möts i den landsändan märks också. Ramsorna är korta, tryckta i tydlig fetstil och lätta att lära in på grund av rim och alliteration. De är skrivna på tornedalsmål, men ordförteckning finns i slutet av boken liksom förteckning över uppgiftslämnarna. Sångerna har noter med ackordsanalyser. Boken är rikligt illustrerad med teckningar i färg och svartvitt. En genomarbetad allåldersbok om ett gränslandsområdes kulturarv, användbar för både hem och skola på alla stadier.”
Alli Risberg, Bibliotekstjänst

”En liten kulturskatt från nordöstra Norrbotten har räddats ur glömskans klor.”
”Äldre läsare har också glädje av boken. Vi alla som lärt finska i barndomen och glömt många vaggsånger, gåtor osv som var vanliga då men som man glömt det mesta av. Här dyker de upp, ibland med variant. Jag testade mina fem ur minnet. Jo, här fanns de kompletta, alla utom ”Tintanteriteijaa, tule huomena meijaa”. En ordförklaring i slutet av boken har säkert många ordfattiga nutidsbarn nytta av. ”
Ö. Wande, Norrländska Socialdemokraten