Igårkväll var jag till Kulturens hus här i Luleå och lyssnade på textilkonstnären Britta Marakatt-Labba. Enkelt, humoristiskt och kunnigt berättade hon om sin konst och sitt liv, från barndomstiden i en renskötarfamilj i Idivuoma till sitt arbete som konstnär idag med främst synålen som pensel. Britta Marakatt-Labbas bilder har alltid berört mig. Jag vet inte vad det är, men de talar till mig på djupet. Det är något i det stillsamma men ändå så tydliga språket som jag tycker så mycket om. Och så humorn, som när hon till en utställning med religiösa bilder låter Maria och Josef få en flicka och de tre vise männen är ersatta av tre samiska gudinnor.
Britta gjorde omslaget till min förra diktsamling, ”Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar”, en bild som jag också tycker väldigt mycket om. Det är märkligt hur en del konst berör en så starkt och annat inte berör en alls. När det gäller Brittas konst tror jag att det kanske också är för att vi kommer från samma trakter som jag blir så berörd. Det är så mycket jag känner igen. Kanske är det också de gamla banden mellan just Idivuoma och min hemby Kangos som gör sig påminda. Många samer från Idivuoma hade sina renbetesland i Kangosområdet och bodde där i långa perioder. Det är klart att byborna och samerna måste ha påverkat varandra, i sättet att vara, i hur man förhåller sig till livet. Och till naturen. Man levde ju så nära varandra. Sådana band lever kvar i oss människor, länge, länge. Det är jag väldigt glad för.
(Fram till den 17 januari kan du se Britta Marakatt-Labbas utställning ”Genom snö och is” på Kulturens hus i Luleå)