Snart är min vecka i Stockholm slut för den här gången. En vecka som började med att jag föreläste på en konferens om flerspråkighet på Folkets Hus förra fredagen. 750 personer lyssnade och ändå kändes det som att vi verkligen kunde mötas där, jag och lyssnarna. Jag berättade om min egen väg till en tvåspråkig identitet, om uppväxten i en liten flerspråkig by i Tornedalen, om mina möten med flerspråkiga människor som gav mig en insikt i att man kunde vara språkligt och kulturellt annorlunda och ändå vara en del av ett samhälle, om bildandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund-Tornionlaakoslaiset, om våra strävanden de där första åren, hur vi jobbade och slet, skrattade och grät, om Monica Johanssons och min resa i Tornedalen när vi samlade in materialet till Moron, moron-boken, hur det verkligen kändes som om vi var ute i sista stund för att rädda delar av vår kulturskatt. Gensvaret när jag pratade var så fantastiskt fint, en sån värme och ett sånt fint lyssnande från åhörarna. Och som vanligt fanns det någon släkting i publiken! Den här gången var det mormors syster Wilmas barnbarn. Tyvärr minns jag inte ditt namn men om du råkar läsa det här så hör gärna av dig. Det skulle vara jätteroligt att prata mer med dig.
Resten av veckan har jag skrivit, träffat gamla vänner och så igår var jag på bio och den filmen måste jag bara få tipsa om, en iransk film som heter Kvinnor utan män, om det starkt beskurna livet för kvinnor i Iran. Helt fantastisk var den, så tänkvärd och drabbande, en film jag kommer att bära med mig väldigt länge.